Skador i senan har alltid varit en fruktad diagnos eftersom det innebär en lång konvalescens för hästen. Det tar minst ett år innan en allvarlig senskada har läkt ut helt och för många hästar innebär det ett karriärbyte.

Det är främst ytliga böjsenan, djupa böjsenan och dess förstärkningsband samt gaffelbandet som drabbas av skador. Dessa kan visa sig som en blödning, inflammation eller bristning av senfibrerna.

Några av orsakerna kan vara att träningen har stegrats för snabbt så att vävnaderna inte hunnit anpassa sig, det kan vara rent akut genom en kraftig övertänjning som till exempel fel- eller genomtramp. Det kan också vara en kronisk uttröttningsskada då senan eller gaffelbandet under en längre tid har överbelastats.
Uttröttningsskadan uppstår när hästen försöker skydda sig mot smärta i benet genom att räta upp kotan. På ett framben sker upprätningen med hjälp av ytliga böjsenan och dess muskel. Därmed får senan ständigt bära en belastning över det normala och förändringar i senvävnaden uppstår. Dessa förändringar försvagar senan men kan i ett tidigt stadium inte påvisas vid undersökning. Först när senan går sönder märks ansvällning och ömhet. Skadan har dock grundlagts långt tidigare och det kan räcka med en lindrig ansträngning för att utlösa den.

En senskada känns igen på att den ger värme, svullnad, ökat senomfång och ömhet. Dock behöver inte alla dessa symptom uppvisas. En lättare försvagning av senan brukar kallas varning. Det enda som då märks är en liten värmeökning och eventuell smärta över det skadade området. Genom daglig visitation  och lyhördhet för hästens välbefinnande kan hästägaren tidigt upptäcka sådana förändringar kring senor och senfästen. Missar man detta och fortsätter att träna på som vanligt kan en allvarligare skada bli följden med bristningar i senfibrerna som följd. Vid en allvarlig senskada ser baksidan av skenbenet ut som en banan, senan är spänd som en båge.

Kontakta alltid veterinär vid misstanke om senskada och rådgör om behandling. De akuta åtgärderna är mycket viktiga. Direkt efter skadan är intensiv kylning av stor vikt, zinklimbandage, boxvila och medicinering med antiinflammatoriska preparat används i vissa fall. Kylningen syftar till att dra sammanblodkärlen och minska blödningen. Detta ska ske direkt efter skadan. Kylning sker antingen med vatten eller isinpackning. Var noga med att alltid ha något mellan isen och benet för att undvika frostkador. Kyl cirka en halvtimma några gånger per dag. Zinklimbandage läggs på efter något dygn, det liknar ett mjukt gips och fungerar både kylande och som stöd. Zinklimbandaget kan ligga på någon vecka men det är viktigt att kontrollera det med jämna mellanrum.

När det gäller senskador är det tid och kontrollerad uppträning som ger bra läkningseffekt. Det finns även behandlingar som till exempel injicering av olika preparat och stilettering där man perforerar senan med en kniv vid allvarligare skador, dessa påskyndar dock inte läkningsprocessen utan syftar på en bättre avläkning.
Läkningsprocessen följs via ultraljud med jämna mellanrum. Hästen bör ha boxvila tills svullnaden lagt sig sedan ska den till en början skrittas cirka 10-15 minuter per dag på fast underlag eftersom senor läker bäst vid motstånd. 
Det finns förebyggande åtgärder för att minska risken för senskador. En av dem är god hovvård, se till att inte hästen blir för lång i tån, särskilt inte i kombination med låga trakter med mera.





Källa: Tidningen Ridsport samt egna erfarenheter.