Idag är det exakt 2 årsedan Claudia blev min. Jag tyckte att inlägget "Jag och Claudia under två år" var passande att publicera igen, dels för alla nya läsare, för de som redan läst det, och för alla er med fördommar. Har dock ändrat om/lagt till endel.

Det har hänt väldigt mycket, både bra och dåligt, under den tid som Claudia varit min.
Det har snart gått hela två år sen jag fastnade för den söta, svarta ponnyn på hastannonser.se. Då visste jag inte vad jag skulle komma att ge mig in på, haha!
Den 12 september 2008 åkte vi till Årjäng och provred Claudia. Jag blev kär så fort jag såg hennes söta huvud kika ut ur stallet.
Detta blir lite repris från tidigare inlägg, men provridningen var det hemskaste jag varit med om. Jag red henne i cirka 45 minuter, under den tiden fick jag henne att gå i form ungefär ett halvt voltvarv sammanlagt. Gud vad jag skämdes när min mamma, ridlärare, kompis, de dåvarande ägarna och tillridaren stod och tittade på.
Vi satte oss knäpptysta i bilen och åkte hem igen, under tiden hann jag fundera lite och kom fram till att jag ville provrida henne igen. 4 dagar senare åkte vi tillbaka ännu en gång, samma sak även då, ingenting funkade. Av någon underlig anledning ville jag fortfarande ha henne så en vecka senare fick vi tid för veterinärbesiktning i Karlstad. Claudia gick tyvärr inte igenom på böjprovet. Men jag var ändå fast besluten om att det var henne jag skulle ha, så vi tog hem henne i tre veckor då veterinären sa att det kan vara just för dagen hon inte gick igenom. Under den tiden red jag bara väldigt lugna pass och promenerade mycket med henne.


Annonsbilden med ponnyn jag fastnade för.



Första providningen.


2 dagar efter att jag fått hem henne.


Under nästa veterinärbesiktning var hon helt ua, så då blev hon äntligen min! Den kommande tiden har jag ett väldigt svagt minne av, minns mest att jag började gråta under varje ridpass för att ingenting funkade och jag ångrade att jag köpt henne. Jag provade allt, varierade min ridning väldigt mycket, tränade för flera olika tränare, lät tränare och andra i min omgivning rida henne. Det jag fick höra av de flesta var "Lycka till, hon är omöjlig", samtidigt som andra sa att det skulle ordna sig med tiden. Jag red för tränare som satt upp och skulle "fixa till" henne, istället drog dom sönder henne i munnen och piskade rumpan blodig på grund av hennes istadighet. Jag red för tränare som gallskrek konstant under hela ridpasset om hur hopplös och värdelös min ponny var, frågade om jag köpt henne för att hon var svart, att jag borde använda henne till utställning istället och att jag borde göra mig av med henne så fort som möjligt för att hon inte är värd ett öre. När tränaren själv satt upp och skulle visa mig hur det minsann skulle gå till satt hon med händerna under hakan på glapp tygel och flaxade runt, och Claudia gick hemskt dåligt. Tillslut pallade jag inte mer, man behandlar inte ett ekipage på ett sådant sätt hur illa man än tycker om ponnyn eller ryttaren, då blev jag i efterhand kallad "bortskämd ponnyunge" och skulle komma hem till tränaren och rida på hennes hästar istället, för dom hade minsann hög ridbarhet, något som inte min hade. Tillslut gav jag upp och red bara ut, och de gånger jag red på banan och i ridhus satt jag bara i sadeln och åkte häst medan Claudia hade huvudet bland molnen. Jag har också haft många givande, roliga och positiva träningar där jag fått massvis av hjälp, de väger upp och är absolut fler än de som varit negativa och hemska. Hon var inte heller rolig att hantera, hon gick rakt över mig, släpade mig ut ur boxen, drog omkull mig i hagen, ignorerade mig, var opåverkbar och omöjlig att ta in från hagen. En gång var vi tre personer som försökte få in henne, vi höll på i över en timme och Claudia stog som ett grinigt ufo på samma plätt under hela den tiden, haha! När jag ska ta in henne nu för tiden kommer hon alltid mot mig med öronen spetsade. Allt detta var nog för att testa mig för av det jag hört har hon inte varit så innan.

Sen bestämde jag mig för att nu jävlar ska de gå, vi kom lite framåt i utvecklingen och gjorde i slutet av april 2009 vår första start tillsammans och blev placerade 5a. Det var en lättnad att äntligen få någon slags bekräftelse på att vi iallafall tagit oss en liten bit framåt. Vi hade perioder när det klickade till och det faktiskt var roligt att rida, sen hade vi stora svackor där allt gick åt skogen. Efter detta gick vår utveckling tillsammans väldigt sakta men säkert framåt. Jag började under året att träna för Anki Almlöf, hon gillar Claudia och passar oss bra, det gav en otrolig skjuts framåt. Claudia funkar inte med tränare som ska ha allt på en gång, enormt steg, en hög form och en flashig ponny, då blir allt fel redan från början. Vi fortsatte att träna under hela våren och sommaren och det blev bättre och bättre tills jag flyttade Claudia till Lillerud. Då gick vi bakåt i utvecklingen igen. Claudia trivdes väldigt bra både i stall och hage men ridningen funkade inte alls. Tillslut gick det så långt att hon blev så aggressiv när vi skrittade ut att hon snurrade runt på samma ställe i flera minuter och högg mot benen på mig. Eftersom att jag bodde på skolan under veckorna och åkte hem över helgerna tog jag även med Claudia hem i princip varje helg. Jag ville inte lämna kvar henne när jag inte visste hur folk behandlade henne. Under helgerna hemma fick jag chansen att träna och rida på den "riktiga" Claudia som blev ett monster i ridningen så fort hon kom tillbaka till skolan. Jag blev tvungen att flytta hem henne under de tre sista månaderna av terminen, så varje dag pendlade jag 4 timmar med buss för att kunna ta mig till och från skolan och ta hand om Claudia och Quillen. Det var verkligen behövligt att ta hem henne för gott, hon blev en helt annan häst när hon kom hem. Jag har nu valt att hoppa av Lillerud för att det ska bli så bra som möjligt för Claudia, det är hemma hon trivs bäst och är sig själv. När vi väl kommit igång och jag kände att allt bara klickade och gick framåt för varje dag fick Claudia tyvärr en senskada på djupa böjsenans förstärkningsband och vi fick en lång vila framför oss när det gick som bäst. Allt om skadan har jag skrivit i tidigare inlägg. Idag är det exakt två månader sedan Claudia blev friskförklarad och vi har påbörjat endel galopparbete samt arbete på böjda spår. Redan i detta tidiga stadie av igångsättningen känns Claudia finare än någonsin att rida och man kan inte tro att hon faktiskt vilat under flera månaders tid. Jag hoppas att 2011, som är vårt sista ponnyår tillsammans, också blir vårt bästa.


Februari 2010.


Vi när vi kommit som längst tillsammans, innan skadan, april 2010.



Under igångsättning efter skadan, september 2010.
 
Under all denna tid har vi ändå kommit otroligt mycket framåt i utvecklingen och har gått från att rida LC med dåliga resultat till att hinna starta regional LA med bra känsla innan hon blev skadad, och det var planerat att vi skulle debutera LA:p1 under sommaren. Vi har självklart gjort massor av starter emellan detta som både varit bra och dåliga, och vi har lyckats knipa ett par rosetter tillsammans, men framgången man känner inombords är så mycket mer värd än rosetten man hänger på väggen hemma. Allt som allt har vi nog haft 1 år av 2 som vi verkligen kunnat satsa och träna ordentligt, när inte sönderdragna mungipor gjort att jag fick rida på hackamore i 4 månader och dålig ridning både på Lillerud och hemma hindrat oss. Nu när jag äntligen hittat knapparna och vet hur hon ska ridas är hon för mig ganska "lätt". Men frågar man andra säger de flesta att hon är det svåraste dom suttit på, och vissa säger "usch" och sitter av efter 2 minuter. Många har också sagt att de aldrig själva skulle köpt henne, men berömmer mig för mitt tålamod med henne.

Jag och Claudia har under dessa två år utvecklats otroligt, både tillsammans och var för sig. Jag har till exempel blivit mycket kvickare i min ridning, fått bättre sits, bättre ridkänsla och efter att ha ridit Claudia och hittat hennes knappar känns de flesta andra "svåra" hästar relativt lätta i jämförelse. Claudia psyke har ändrats något otroligt, hennes ridbarhet har blivit mycket bättre och det går att få kontakt med henne. Förut var hon instängd i sin egen lilla värld och var svår att lära känna. I stallet är hon helt underbart snäll att ha och göra med, hon lyssnar och är väldigt uppmärksam på mig från backen och ser mycket positivare på allt. Förut var allt bara pest och pina, speciellt när man krävde arbete. Hon är verkligen en enmansponny som det tar lång tid att lära sig rida och lära känna.
Jag får ofta frågan varför jag köpte henne, jag själv har nog inget direkt svar på det, men något var det jag fastnade för och jag ångrar absolut inte mitt livs bästa beslut.

Jag kommer nog senare i livet se Claudia som ponnyn som lärde mig hur man rider på riktigt. Hon gör absolut ingenting gratis och man måste göra det perfekt enligt henne för att hon ska bjuda till lite. Men det är väl charmen med ston, man säger inte till dom vad dom ska göra, man frågar dom ;)
Det har självklart hänt massa annat mellan allt detta och även fast Claudia för mig nog kommer vara den mest konstiga, knepiga och speciella ponny så har hon verkligen fångat mig, för när man kommer överens med henne och lär känna henne ordentligt så är hon underbar.

Jag kommer ändå aldrig glömma Linns kommentar som var något i stil med "Jag blev så himla avundsjuk när jag såg att du fått en ponny som Claudia, tills jag red henne, då ångrade jag mig för det var fan omöjligt".

Vi som från början hade noll kemi passar nu som handen i handsken och jag kan inte tänka mig en mer passande ponny och bästa vän.
Claudia ... antingen hatar man henne, eller så älskar man henne.