Jag tror att det blir alldeles för mycket text och bilder för att jag ska kunna skriva om Claudias skada i ett enda inlägg, därför kommer jag att dela upp det. Jag börjar med orsaken och första veterinärbesöket. Nu ska vi se om jag kommer ihåg allt ...

Allt började med att Claudia började trampa väldigt i transporten, det spelade ingen roll hur långt eller hur kort vi åkte. Ju längre tiden gick desto mer började hon vingla och tillslut började det smälla rejält där bak. Första gången som det började bli extremt var påvägen till och från Avesta när jag och Sofie var där och tävlade med Claudia och Anisette. Då hade vi även trailercam så vi kunde se vad som egentligen hände. Hon vinglade ordentligt under hela resan och i varje vänstersväng välte hon och vevade med frambenen upp mot bommen. Det spelade ingen roll om vi gasade på eller om vi nästan åkte genom svängarna nästan stillastående. Det var här som hon började belasta vänsterbenet och tänja ut senfibrerna. Det som ni ser på filmen, när hon börjar välta och veva skedde cirka 50 gånger på väg hem från Avesta.

Efter det blev hon lite svullen i benet, men det gick över på ett dygn så hon fick vila ett par dagar och sen var allt som vanligt. Några helger senare åkte vi på träningshelg i Markebäck och på väg hem kunde hon inte stå i transporten, det slutade med att jag fick stå i transporten och hålla i huvudet på henne för att hon inte skulle rasa ihop. Jag vet att man absolut inte ska stå i transporten när man åker och att det är olagligt, farligt och så vidare, men jag kunde ju inte låta Claudia ramla omkull där bak och bli hängandes i bommen. Det var efter detta som hon blev svullen igen, bara en liten svullnad som envisades med att inte försvinna. Jag skrittade henne ett par dagar och sedan testade jag att rida henne på banan två dagar i rad. Hon kändes hur fin som helst, jättealert, mjuk fin och ett sånt schwung i steget. Efter det var svullnaden fortfarande kvar så jag och Sofie testade att böja henne eftersom det också visar eventuella skador på mjukdelarna. Mycket riktigt, hon var rejält halt när vi böjde henne. Senskador är riktigt luriga på så vis, de kan uppkomma och visa sig som en svullnad, svullnaden kan gå ner och sen ligger skadan kvar utan att hästen visar hälta eller smärta. Fortsätter man då rida och belasta hästen bryts senfibrerna ner mer och mer. Nu hade jag tur som upptäckte skadan i ett tidigt skede, men man vet ju aldrig, var det kanske det där sista ridpasset när hon kändes så himla härlig och fin som gjorde att det brast. Usch, sånt får jag ångest när jag tänker på. Sen kan det ju också vara så att jag hade tur, att det inte gick upp mer än innan, men hade gjort om jag fortsatt rida ännu en tid framöver.

Ett par dagar efter bilden togs var vi inne på ATG där vi ultraljudade och det visade sig vara en lindrig skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Vi fick tid för återbesök om 2 månader då veterinären trodde att senan skulle vara läkt och klar för igångsättning, men istället fick vi helt andra besked, men det får ni veta i del 2 ;)